Teatern var riktigt rolig, förutom att en av tjejerna visade tuttarna det var inte så jätte fräscht. Speciellt inte för mig som var nära på att svimma när jag såg gynekolog stolen (nej, de undersökte inte mig, jag var där med klassen). Jag har lite... fobi mot sånt. Är det så man säger? Jag mår iallafall illa när jag ser en tjejs tuttar på riktigt. Men en sak märkte jag när jag var med alla andra. Jag är sååå långt borta från personer egentligen. Hur bra jag än känner en person så förändrar det inte detta faktum. Jag skrattar, jag ler, jag skämtar. That's it. Det är den enda sida ni sett (utom de som läser min blogg och mina depp inlägg). Jag snackade med någon för några dagar sen, och han hade tydligen kommit på ett eget citat, typ "The less shit you have on the outside, the more you have on the inside". Den meningen beskrev så mycket.

Jag hatar att berätta för folk hur jag känner egentligen. Folk förstår sig inte på mig, men försöker göra det. Tro mig, jag ser att ni försöker. Men ni kommer inte lyckas, jag vill inte ha ert medlidande. Jag kommer ihåg när jag berättade en väldigt liten hemlighet till en kompis och hon blev chockerad. Hon tyckte det var skit stort. Det gjorde mig förbannad. Om den lilla hemligheten var jätte stor för henne, hur skulle hon reagera om jag berättade resten? Hon skulle antagligen svimma. Men det är inte så att jag är deprimerad, nejnej. Jag är inte det, jag lovar. Det är mer så att jag blivit van vid problem. Så fort jag blir av med ett så kommer det ett nytt, och så fortsätter det. Tyvärr så är jag lite mer annorlunda än andra, när jag snackar problem så är det inte "Åh, jag gillar den här killen, men han gillar inte mig" utan mer... annat.

Jag tänker för mycket, och det är dåligt. Jag tänker mer än jag pratar och jag var inte så förut. Förut var jag social, glad och så. Men så började saker bli allvarligare och jag var tvungen att anpassa mig. Det ENDA jag stör mig på är mig själv, faktiskt. Jag har förändrats så mycket att jag blivit förvirrad. Förut var jag galen, jag hade ingra gränser. Jag var aggressiv, mordisk och våldsam. Nu är jag lugn, men inte helt och hållet. När någon till exempel knuffar mig så vaknar min aggressiva sida. Men jag håller emot, och ler bara, för att inte visa kriget inom mig. Förr eller senare så kommer kriget vara över. Vi får se vem det är som vunnit då.